Principerna

Ämnet är inte helt nytt, men jag sprang på en intressant källa värd att citera. Året är 2002, och som en följd av Bushs order om att terrormisstänkta skulle prövas i militärkommisioner skrev Harold Hongju Koh en ganska frän artikel. Han menade att denna procedur var ett misslyckande på flera sätt då den underminerar flera grundläggande rätts- och maktdelningsprinciper.

Sammanfattningen av hans argument lyder:

First, military commissions create the impression of kangaroo courts, not legitimate mechanisms of accountability. Second, rather than openly announcing the truth, commissions tend to hide the very facts and principles the United States now seeks to announce to the world. Third, because military tribunals […] elsewhere have been perceived as granting judgements based on politics, not legal, norms the United States Department of State has regularly pressed to have cases involving U.S. citizens heard in civilian courts in those countries. […] Fourth and finally, military commissions provide ad hoc justice, hence uncertain protection for defendants’ rights […] as they are subject to change at the president’s will. (AJIL, vol. 96, nr. 2)

Detta om konkreta juridiska aspekter, och därutöver skadas också det (lite flummigare) ”moraliska ledarskap” som USA behöver ge sken av för att leda (och lyckas med) kampen mot terrorismen.

Och sen:

Året är 2010. Samme Harold Hongju Koh är den halvnya administrationens högste folkrättsrådgivare och sitter således vid maktens roder och styr skutan i exakt samma riktning som tidigare. Spännande.

En förändring att tro på.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Om samhällsmoral. Att. Danska polisen

Se så AGGRESSIVT de sitter i vägen, de jävlarna.

Demonstranter som AGGRESSIVT sitter i vägen. Bild från politiken.dk

Lunds statsvetarnestor Lennart Lundquist skrev en gång om sin egen produktion att han ”arbetar bäst i intervallet mellan stark irritation och fullt raseri”.* Jag finner ofta att något liknande gäller mig, och kanske kan det förklara att jag nu, som så sällan sker numera, skriver detta.

I Köpenhamn verkställdes igår natt utvisningen av de 19 irakier som efter avslag i asylprocessen tagit sin tillflykt till Brorsons Kirke i väntan på framtidens ofrånkomliga ankomst. Sättet detta genomfördes på var med hjälp av kravallutrustad polis som tog sig in i kyrkan där de asylsökande och deras familjer befann sig. Men framför allt: utanför gick samma polis till attack med batonger, tårgas och allmän brutalitet mot protesterande som efter bästa förmåga försökte hindra aktionen genom att sitta i vägen. Igen: sitta i vägen.

Jag har bevittnat min beskärda del av korkat beteende från demonstranter vid tillfällen, i form av onödigt våld och förstörelse och annat kontraproduktivt. En del skadegörelse fanns även i detta fall, bör noteras för detaljkänsliga läsare. Men ingen form av kontextuell tolkning där sådant vägs in kan förklara, rättfärdiga eller på något sätt förmildra detta.

På vilket sätt kan man då förklara detta sätt att bemöta ”motgångar” i verkställandet av beslut? Om vi ska ta det för ett upprätthållande av en allmän ordning, och att ordningen på något sätt emanerar ur den moral som samhällets väktare ska försvara, undrar jag vad det är för sköra – nej, perverterade – samhällsvärden det handlar om, som motiverar misshandel av fredligt demonstrerande. Allas lika värde? Uppenbart nej. Demokratin? Nej. Likhet inför lagarna? Möjligtvis, om vi tolkar generöst och antar att lagarna är goda (och då hamnar vi i sällskap med de vedervärdiga islamofobbloggarna som i ljuset av denna händelse emfaserar att det är de asylsökande som bryter mot lagen – gärna kopplat till beskrivningar av svenska polisens jämförbara mjäkighet). Även då kvarstår – med tanke på det oerhörda övervåldet – frågan om proportionalitet; hur väga kostnader mot potentiella vinster? I det aktuella fallet handlar det om 19 personer, och den ansträngning deras närvaro orsakar på samhällskroppen (notera väl här det fruktansvärt oetiska kvantifierandet av mänskligt liv – här sluttar planet brant!) står således emot kostnaderna – ekonomiskt, men inte minst förtroendemässigt – för insatsen. Hur pass verklighetsfrånvänt uppvärderad är ”förlusten” att låta de asylsökande stanna? Skulle samhället fallera, kollapsa under samhällsmoraliskt förfall, om rättsväsendets muskler hade vilat i detta fall? Det handlar ju nämligen inte bara om att korrigera de brott som de asylsökande anses begå då de försöker stanna i landet. Nej, det handlar också om att detta ses så pass allvarligt att även de övriga människor som motverkar beslutet anses göra något så felaktigt att de förverkar sin rättighet att inte få skallen spräckt. Där har vi ett otrevligt samhällsklimat.

Summa summarum: det finns inget sätt att motivera denna typ av polisinsatser, och redan vi ett försök har man förlorat greppet om allt som är viktigt. Detta när den enkla sanningen är att ingen människa är illegal.

Innerst inne vet jag förstås att allt kokar ner till en gravt depraverad arbetskultur, farlig självbild, bristande rutiner och snedvriden verklighetsuppfattning. Förklaringen står inte (enklast) att finna system eller struktur. Men alldeles oavsett var man söker förklaringen står resultatet klart i smärtsam tydlighet: denna typ av brutalitet är oåterkallelig – ännu mer så då den är opåkallad – inhuman, och vidrig.

____________________

* Citat ur Medborgardemokratin och eliterna (Studentlitteratur, 2001) s. 11.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

A Who’s Who – on Politics

jsm1

Jon Stewart Mill.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Putin puttin’ out

Ett uttryck för den enda intressanta funktion ESC och schlager i allmänhet kan bära i sitt sköte. Väl beskrivet som ”a gift that just keeps on giving” – vilket omedelbart bevisas med den absurt detaljerade kommentarsdiskussion posten mynnar ut i. För inlägget genomsyras ju av  en hemskt negativ inställning gentemot Ryssland, det ryska folket och det ryska språket… Kommentatören bröt uppenbarligen inte något funny bone, och verkar dessutom ha förlorat kontakten med sin ironikörtel någonstans på vägen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

22

Jag har fått en bok om hur man uppnår vardagseffektivitet men lyckas inte ge mig själv tillräckligt med tid över för att läsa den…

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Sista utvägen av alla reella och imaginära alternativ någonsin överallt

toga

SJ presenterar stolt: Tågresan från helvetet. Att frivilligt boka denna är att be om coup de grâce, no questions asked.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Steg 1

Inledningsvis blev jag nästan lite orolig. Det tog inte många fraser i Barack Obamas installationstal innan han slog fast att USA befinner sig i krig mot ett icke namngivet utbrett ”nätverk av våld och hat”, naturligtvis syftandes på al Qaeda. Omedelbart skrev han in sig i rådande ‘krig mot terrorismen’-doktrin som varit så symptomatisk för Bushs agenda från 9/11 och framåt. Det kändes som en förlust, för det är en väldigt stor skillnad på att betrakta kampen mot terrorismen som ett krig, eller som någon av andra möjliga långsiktigare och vettigare modeller.

Lyckligtvis rätade han upp sig och nyanserade situationen. Att lägga emfas på konstitutionens principer om rättssäkerhet och individens rättigheter, vägra ge upp dessa för simpel pragmatism, samt att förkasta valet mellan ideal (frihet) och säkerhet är, konstigt nog, starka ord.  Tydligare avståndstagande mot Bushadministrationen kan nog knappast göras. Under det konstanta undantagstillstånd som rått under de senaste åren har frihetsförespråkande i skenet av Det Övergripande Hotet buntats ihop med självaste terrorismen som ett hot mot nationen. Det är mycket uppfriskande att höra något annat efter åtta år med mantrat säkerhet säkerhet säkerhet underbyggt av religiös retorik om kampen mot det Onda.

Tendensen befästs av de första rapporterna som presenterats. BBC rapporterade redan igår att Obama som en första handling hade begärt att tillfälligt avbryta de pågående rättegångarna på Guantánamo, i väntan på att noggrannare utreda dess procedurer. Mina blygsamma förhoppningar är fortfarande bara blygsamma förhoppningar, och även om det framgått med all önskvärd tydlighet att ett av de första målen är att stänga Guantánamo så var detta ett välkommet bevis på denna inställning. Idag bekräftades detta bland annat av Washington Post, som också kunde meddela att suspenderingen redan börjat verkställas. Denna utveckling är verkligen efterlängtad. De ’military commissions’ som agerar domstol på Guantánamo är en skymf mot allt vad etablerade rättsprinciper heter. Det handlar om ”rättegång” inom just citationstecken. Själva granskningen borde egentligen inte vara nödvändig; för någon som är skolad inom juridik, som presidenten själv, är det rätt uppenbart att dessa instanser brister kraftigt i sina procedurer. Någon självständighet finns ej. Kommissionerna är en förlängning av den exekutiva makten, inte en del av den dömande, och domar utfärdas av militära officers – det vill säga anställda av samma makt som utfört arrestering och åtal. Det har hänt att denna panel haft en medlem som var underrättelseofficer, och således alltså också varit med och skapat själva underlaget inför gripandet. Och så vidare, och så vidare. Exemplen är många.

Det är uppenbart att legitimitet inte eftersträvats i de tidigare procedurregler som fastställts av Bushadministrationen. Därför är en ny riktning i politiken att önska. Nu återstår att se om Obama kommer att verkställa sina ord, och vad som i så fall händer. Om Guantánamo stängs och dess fångar ska överföras till vanliga domstolar kommer det bli mycket intressant att se vilka avvägningar som görs gällande bevis som potentiellt kommit fram genom tortyr. Sådant är nämligen inte användbart på grund av dess bristande trovärdighet, vilket rimligen är en anledning till varför man hittills fokuserat mer på inspärrning på obestämd tid än rättvisa och straff. Det finns alltså alla möjligheter för att det hela blir en smärtsam omställning.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized