Monthly Archives: oktober 2007

En desto nyare favorit

Ok. Jag kör lite upprepning. Ännu ett inslag av en fantastisk kombination av ljud och bild.

Jens Lekman – ”Sipping on the sweet nectar”.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En inte så värst gammal favorit

Så här ska en musikvideo vara. Fantastisk låt + underbar video = en vinnande combo.

Kalle J – ”Vingslag”.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

I’m from Sweden, NOT from Switzerland

svp.jpgJag betraktar stundtals, under perioder av märkbart desillusionerad sinnesstämning, samtiden som en vänteperiod fram tills våra svenska nazi-idioter och andra trångsynta människoliknande varelser röstar in Sverigedemokraterna i riksdagen. Under denna period är det extra läskigt att läsa om situationen i andra länder, där man redan tagit det steget fullt ut och nu agerar enligt den då gällande doktrinen. Här är exemplet Schweiz:

I Schweiz hålls det val på söndag. Schweiziska Folkpartiet (SVP) har till detta dragit igång en kampanj där de söker namnunderskrifter till stöd för att få börja utvisa ”kriminella utlänningar”. Detta på grund av att, med deras ord, det i nästan inget annat land lever så många utlänningar. Och då många av dessa struntar i gästfriheten och begår grova brott, så utgör de ett hot mot alla invånares egendom, hälsa och liv. Och detta, menar man (förstås), är fakta.

Ekot rapporterar om detta, och enligt dem ska utvisning kunna gälla även invandrare som numera är medborgare – det vill säga de som har gått igenom den 12-åriga processen att uppnå ett schweiziskt medborgarskap. Vidare ska hela familjer kunna utvisas om det är ett av dess barn som begått brott. Etnicitet görs med andra ord till avgörande faktor för rättsutövande.

Argumenten är desamma som brukar vädras, som berör frågor om tillhörighet och synen på ”dem” som gäster som inte beter sig med tillbörlig uppskattning och därför utgör en samhällelig belastning och ett hot. Den ständiga dikotomin mellan ”vi” och ”dem”, med demonisering och projicerande av rädslor på den andra gruppen som således hålls ansvariga. Och den självbekräftande aspekten i situationen, det trygghetsskapande, då man, som Ulf Hannerz har skrivit, enklare tydliggör vem man är i ljuset av vem man inte är. Simpelt och, tyvärr, effektivt.

Allt detta är en obehagligt bekant retorik och något som varit oroväckande framgångsrikt i Europa under en tämligen lång period. EU/Schengen-tanken om upplösta gränser och fri rörlighet inom Europa har inte uppnått några resultat, eller ändrade tankesätt, på denna front. Jag vet iochförsig inte vad, om något, detta avtal åstadkommit, annat än marginellt upplösta gränser inom Europa men extremt förstärkta murbyggar-gränser i unionens yttre gräns mot ”fel sorts” invandring (med illegal invandring som enda kvarvarande möjligt alternativ och alla döda kroppar som flyter iland på Europas södra stränder som naturlig konsekvens), samt den hårdare kontrollen av folk som inte ser europeiska ut inom länderna. För grejen är ju att passkontroll kan skippas vid flygplatser, men man kan ändå bli kontrollerad och behöva legitimera sig närsomhelst inom länderna (Lena Sundström skriver bra om detta).

Tankar som SVP:s är till synes alltid på frammarsch, och jag har konsekvent svårt att ta in sådant, som det faktum att 22 procent faktiskt röstade på Sd i Landskrona. Vad är det som har gått så fel? Med denna tanke i ryggen är det extra läskigt att läsa om SVP. Det råkar nämligen vara det största partiet i det schweiziska parlamentet! Det är ett etablerat parti som gör detta. Och de sanslösa metoderna; illustrationen till denna kampanj, den bild (se ovan) som affischeras och delas ut på flygblad, är rent vidrig. Här snackar vi inget subtilt, underliggande resonemang utan ren uttalad rasism. Tre vita får som sparkar ut ett svart får från den schweiziska flaggan. Det är ofattbart flagrant och oerhört upprörande. Tyvärr – och det är mitt desillusionerade jag som talar – lär väl situaitonen säkert inte ändras på söndag. Men hoppet, har jag hört, är tydligen det sista som dör. Det är alltid något.

____________________
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Thailand, minsann

screen.jpgOlyckliga samband i cyberrymden. Alltid spännande.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Att ha kul med ord

BBC och Metros serie ”Varför demokrati?” (som bl.a. blivit till en utmaning, vilken besvarats här och här) är en måttligt intressant tillställning där kända personer av olika grader och varianter får ge sin syn på demokrati. Variationen är stor, från Naomi Klein till Liza Marklund (ska hon vara en svensk Klein? I så fall ligger vi brunt till), via Paolo Roberto och Lars Ulrich. Jag bekantade mig vid denna serie då just Paolo Roberto medverkade, främst på grund av intervjuns iögonfallande innehåll. Jag har valt ut två favoriter som jag ska leka lite med. Först:

Är kvinnor mer demokratiska än män?
– Vilken dum fråga! Varför skulle de vara det? Margaret Thatcher skickade tusentals unga brittiska män för att dö för ett par kobbar i Atlanten.

Detta svar verkar förutsätta en annorlunda, lite ensidig definition av demokrati än vad som vanligast förekommer. Det skulle med andra ord kunna behövas en djupare semantisk dissektion och diskussion för att komma framåt här, och jag vet inte om jag orkar sträcka mig riktigt så långt, men låt oss undersöka de olika påståendena lite närmare.

1: ”Vilken dum fråga!”. Ja, kanske det. Eller? Den kan, bara som exempel, ha viss relevans relaterat till generella spekulationer som brukar föras rörande huruvida det skulle finnas mindre krig/annat elände om kvinnor fick bestämma. Det skulle också, om utrymme finns i sammanhanget, kunna mynna ut i en intressant diskussion om biologism kontra sociala konstruktioner och vad som ligger bakom maktpositioner, beslutsfattande och mänskligt beteende i allmänhet. Är vi särskilt disponerade för en viss typ av beslutsfattande, och i så fall hur? Vad ligger bakom?

2: ”Varför skulle de vara det?”. Det är ingen som har påstått att de är det. Det är en fråga. För hjälp, se potentiellt diskussionsunderlag ovan.

3: ”Margaret Thatcher skickade tusentals unga brittiska män för att dö för ett par kobbar i Atlanten”. Jag tolkar detta som ett motbevisande av ett presumtivt jakande svar på frågan. Det innebär alltså ett antagande att Margaret Thatcher i detta fall var odemokratisk. En working definition torde således bli att demokrati = att inte skicka ut tusentals unga män (av valfri nationalitet, för att definitionen ska bli så bred som möjligt och inte bara gälla Storbritannien) för att dö för ett par kobbar i <lägg till valfritt marint område>. Min kommentar till detta blir då att det är ett rimligt och rationellt påstående, men en konstig och opraktisk definition. Det är inte riktigt vad som brukar innefattas i begreppet demokrati, och jag tror inte att oppositionen i Burma främst oroar sig för att skeppas iväg på uppdrag att sno tillbaka en ögrupp från en främmande makt. De önskar nog hellre andra processer och strukturella förändringar, och jag ställer mig därför tveksam till svaret.

Favorit nummer två lider av ungefär samma syndrom, och får därmed samma behandling som svaret ovan. Alltså, nummer två:

Är Gud demokratisk?
– Det är klart att Gud är demokratisk. Jag förstår inte varför folk är så jävla rädda för Gud här i Sverige. Gud är också fundamentet för demokrati. Det är bara att titta på oss i Europa. Var finns demokratin, och var finns kristendomen? I Europa.

1: ”Det är klart att Gud är demokratisk”. Personligen är jag inte helt säker (men det är ju å andra sidan inte jag som svara på frågor här). Främst på grund av att detta påstående antar att Gud, som subjekt och aktör, faktiskt existerar. Det är på denna punkt jag upplever viss skepsis. Jag har nämligen varken sett vetenskapliga bevis (om man vill försöka uppnå objektivitet), eller upplevt personliga bevis (om man nöjer sig med subjektiv bevisning) som ger stöd åt denna tes. Jag vågar därmed inte slå fast att han/hon har någon särskild preferens i frågan om folkstyre vs. andra förhållningssätt.

2: ”Jag förstår inte varför folk är så jävla rädda för Gud här i Sverige”. Är vi? Jag är inte det minsta rädd, vare sig för Gud eller Djävulen, eller Hasse Aro eller Maud Olofsson för den delen (ja, ok då, Maud är rätt läskig). Däremot är jag lite skraj för att låta Gud och hans påstådda lära påverka politiska beslut, och därför är jag tämligen nöjd med att ha ett visst mått av separation mellan kyrka och stat och en begränsad andel religiösa element som influerar beslutsfattandet. När politik börjar motiveras med ord om gott mot ont, eller när ledare menar att det inte finns några homosexuella i deras land, då har det nämligen gått lite för långt.

3: ”Gud är också fundamentet för demokrati”. Åter igen, detta är en definition jag aldrig tidigare sett. Robert A. Dahl påvisar i sin hyfsat digra genomgång av begreppet, i boken ”Demokratin och dess antagonister”, fem förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett politiskt system ska kunna klassas som en demokrati. Han har ganska höga krav, och menar till exempel att något demokratiskt system ännu inte existerat och förmodligen inte kommer att existera. För att hålla mig kort tar jag inte upp detaljerna angående hans premisser här då det räcker att konstatera att ‘Gud’ inte är en av dem. Han/hon nämns nämligen inte alls. Jag kan hålla med om detta, och kan därför inte riktigt tro på att han/hon skulle utgöra ett fundament för demokrati. Jag kan inte se hur detta skulle gå till. Det blir inte särskilt konkret att basera ett politiskt system på ett andligt?/fysiskt?/hittepå?/vadtusanfolkväljerattläggaibegreppet-väsen. Jag väljer att hålla en mer pragmatisk linje än vad detta resonemang tillåter.

4: ”Var finns demokratin, och var finns kristendomen? I Europa”. Exemplet Europa ska bevisa att Gud är fundamentet för demokrati, verkar det som. Några omedelbara funderingar uppkommer. Först: vad menas med ‘Europa’ i detta fall? Ska vi generalisera, och genom att bedöma huvuddragen komma till slutsatsen att Europa är demokratiskt? Vitrysslands existens är då inte tillräckligt tungt vägande för att sänka den bedömningen, men det borde ju få vara en parentes åtminstone? (Fast här är jag ju inne på en ”vanlig” tolkning av begreppet demokrati. Som jag påvisat ovan kan vi ha att göra med alternativa tolkningar i denna intervju). Vidare, vi måste också anta det ahistoriska påståendet att det råder ett kausalt samband mellan förekomsten av kristendom och förekomsten av demokrati i det enligt ovan definierade Europa. Någon historisk odyssé om stridigheter parter emellan, och faktiskt motarbetande från kyrkan/påvens sida, under framväxten av mer sekulära, liberala, pluralistiska samhällen i tidig modern historia finns det inte rum för. Det är i Europa som demokratin vuxit fram, på grund av kristendomen. Tydligen. Lite etnocentrism till kaffet, tack. I synnerhet om man i detta påstående vågar tolka in ett implicit antagande om demokratins svårigheter i ”andra regioner”. Då är vi åter tillbaka i kategorin med förutsättningar som Robert Dahl INTE ansett vara tillräckligt nödvändiga för demokratins existens. Jag vill inte påskina att Dahl är ett ofelbart orakel i ämnet, men han utgör en bra och påläst källa. Och, med facit i hand litar jag mer på hans definitioner än på Paolo Robertos.

Så, min personliga slutsats blir att jag inte behöver sörja att Paolo Roberto inte valdes in i riksdagen 2002. Han lyckades inte med valet då, men skulle i dagsläget skulle rösta på sig själv som president för hela världen, eftersom han ”skulle kunna göra en hel del bra saker”. Han menar att vi ju då dessutom skulle få en väldigt snygg president. Hmm, jag anar några fler falska premisser här. De får dock vänta till en annan gång.

____________________
Andra bloggar om: , , , , ,

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Så länge det är ont om idéer lär de aldrig ta slut

25.jpgNågot jag gillar är brott mot konventioner. Inte de som binder stater till deras människorättsliga förpliktelser, sådana brott tycker jag till och med riktigt illa om. Jag menar den förhatliga sortens konventioner. De som finns runtomkring oss. De som slätar ut och normaliserar attityder och beteenden och gör allt själlöst och tråkigt. Jag skriver detta för att iTunes nyss shufflade fram en överraskning när jag stod och diskade, nämligen en gammal intervju med bob hund från 1993.

Det är ett faktum att jag inte lyssnar avsevärt mycket på detta fascinerande band längre/för stunden, trots att taglinen på denna blogg från början var ”Rundgång, gräslök, fågelsång”. Men, allt detta åsido, jag personligen har svårt att inte falla för en Thomas Öberg som mer än någonsin visar sin verbala briljans då han lägger ut texten om bob hunds dåtida musikaliska vision och deras pendlande mellan sitt musicerandes olika extremer:

Det handlar inte bara endast om bejakande av skönhet, det handlar om bejakande av möjligheter som finns överhuvudtaget. Jag vill ha strumpor av läder, men det finns inte att köpa. Jag vill ha byxor av glas, med gångjärn, fast det finns inte heller att köpa. Jag vill ha en mantel av ost när jag går ut på gatan, men det finns inte att få tag på. Varför finns det inte det? Det finns en massa andra saker, men… jag tror det är lika mycket ett resonemang där man vågar ifrågasätta det som finns tillgängligt överhuvudtaget.

Tolv år senare formulerade han i Studio Pop en ny tes om sin och sällskapets musik:

Det har ju nästan blivit som ett ordspråk i det här landet, att man har ett leende på läpparna och en knuten näve i byxfickan. Men vi kör med det nu att vi levererar en knuten näve på läpparna och ett leende i byxfickan.

Detta blir ett inlägg som utgör en anakronism och en diskrepans (yeah) mot vad jag egentligen mest lyssnar på för stunden. Men dessa uttalanden har slagit rot i ett eget lite hörn av mitt hjärta, och jag lämnar gärna lite utrymme här åt mänsklig briljans som denna. Dessutom är jag en sucker för nostalgi, och det passar väl bra i takt med min stegrande åldersnoja. Dessa två uttalanden utgör också en passande kronologi, för den del av dessa människors karriär som jag varit intresserad av – ännu mer så om det dessutom, vilket kanske är troligt (?), inte kommer någon mer skiva från deras håll. I så fall: tack, för de veritabla stordåd som redan utförts.

____________________
Andra bloggar om: , , , ,

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Putin premieras

uaaah.jpgDet bildliga uttrycket ’att kliva ner från tronen’ brukar jag tolka just bildligt. Som att man kliver ner från sitt högsäte när ens uppdrag är till ända. Implicit i min tolkning brukar också vara att när man kliver ner så försvinner man lite grann, eller åtminstone gör något helt annat. Jag har tidigare använt detta uttryck ett par gånger på den här bloggen, till exempel i ett inlägg om Vladimir Putins fräscha fasoner. Jag skrev då: ”Tydligt är i alla fall att Putins makt och maktmetoder inte så lätt kommer att försvinna bara för att han kliver ner från tronen. Detta vill jag nu revidera. Inte innebördsmässigt, utan mest påståendet att han faktiskt klart och tydligt kommer kliva ner från tronen. Det lutar nämligen åt att när Putin kliver ner från tronen, så blir det knappt märkbart. Det kan snarare bli ett litet kliv till den lite lite lägre tronen precis bredvid: premiärministertronen (om han får som han och majoritetspartiet önskar).

Det handlar alltså inte om att göra ”något helt annat”. Han gör inte en Blair och går från krigshetsare till fredsförespråkare, eller en Persson och går från ett arbetareparti till rollen som konsult inom näringslivet (just detta är väl kanske inte ett så långt steg, om man betonar just ”arbetar”-stämpeln inom detta inte särskilt radikala parti). Putin gör det extra enkelt för sig och stannar kvar som en central nationell figur och en högst reell maktfaktor – särskilt om det också blir så att någon av hans nuvarande nära medarbetare blir nästa president.

Det finns kraftiga skäl att oroa sig över sakernas tillstånd i Putins Ryssland och dess oligarkiska statsapparat. Eller, jag kanske ska vara lite snällare och kalla det för en demokrati, då de ju faktiskt FÅR VÄLJA! Jag har ju redan här idag kallat socialdemokraterna under Persson för ett arbetarparti, så jag kan lika gärna fortsätta min språkförbistring. Om Perssons (s) förde en arbetarpolitik så är dagens Ryssland en blomstrande demokrati. Och om man tycker att det påståendet lämnar en besk eftersmak så är det ingenting jämfört med det budskap man idag prånglar ut. Det är rent vämjeligt:

Putins plan är Rysslands seger.

Annan liknande propaganda gör sig påmind. Arbeit macht frei. Lidl är billigt!

Upprepningens kraft är förförisk.
____________________
Andra bloggar om: , , , ,

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized