Monthly Archives: april 2007

Parlamentcirkusen under lupp

Jag har tidigare skrivit om EU-parlamentets osmidiga pendlingsproblematik. Nu är det på tapeten igen, skriver DN. Tack och lov! Man ska utreda den ekonomiska, men också den miljömässiga, kostnaden för denna politiska och logistiska fars. Förhoppningsvis kan man få fram bevis som skapar starkare uppslutning för att få slut på eländet.

Ett problem, som artikeln tar upp, om man faktiskt ska kunna åstadkomma en förändring i denna situation, är att man då måste ändra EU:s grundfördrag. Det kräver enighet. Om så är fallet och det är så processen går till har alltså Frankrike i praktiken vetorätt i frågan. Det är något som sannerligen kan sätta käppar i hjulet och hindra den ack så önskvärda framgången i frågan.

Kampanjsidan finns HÄR.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Frankrikes framtid

Det franska presidentvalet innehåller många spänningsmoment, med förvecklingar som anstår en välregisserad (nåja) film. Två jämna kandidater; kvinna mot man; vänster mot höger. Den tredje kandidaten Bayrous väljarkår som tunga på vågen. Vem ska lyckas locka dem till sitt läger? Och som lite dold antagonist: de många unga, nyregistrerade väljarna. (Föreställ er trailer-rösten) Kommer Sarkozy få sota för sina uttalanden under kravallerna, eller håller han hela vägen fram?

Svenska Dagbladets skribent håller högern, och Nicolas Sarkozy, som favorit, då vänstern visat sig splittrad och Bayrous väljare traditionellt står till höger. DN:s Barbro Hedvall däremot tror på vänstern och Ségolène Royal, då hon menar att Bayrou återupprättat en mittenpolitisk fåra i Frankrike – men en fåra som lutar åt vänster. Hon skriver angående möjligheten med en kvinnlig president som dessutom representerar Socialistpartiet, att ”Därmed skulle utvädringen efter tolv år med Jacques Chirac bli fullständig”. Det låter minsann som en spännande vändning.

Så, hur blir det? Vem ska fylla tomrummet efter Chiracs tunna men oroväckande strikta backslick? Det återstår att se, men turligt nog är en mindre seger redan i hamn då vi slipper se Jean-Marie Le Pens nuna i toppstriden. Well done.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Dagens tips

Apropå inlägget om Millenniemålen: ett bra exempel på Gapminders programvara, tillsammans med Hans Roslings härligt energiska föreläsarstil, kan ses HÄR. Koden för att infoga klippet direkt i bloggen vill inte fungera, så gör ansträngningen att klicka på länken och offra 20 minuter på hans tal. Det är värt det!

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Borg börjar bränna biståndet?

I ljuset av mitt senaste inlägg är det en tråkig upplevelse att läsa ETC:s analys av regeringens vårproposition. Där kan man läsa att de ökade flyktingströmmarna gör att vi minskar vårt bistånd. Dessa ökade strömmar beror mycket på situationen i Irak, och det är en sjävklarhet att vi ska ta emot dessa människor. Problemet, som man ser det, är att det kostar pengar. Därför läggs detta förslag fram, där pengarna för att ta hand om flyktingarna tas från biståndet. Med andra ord: en del av priset för ett onödigt krig hamnar på vårt bord. Vi vill inte betala det, utan låter mottagarna av vårt bistånd göra det i stället. Det är inga jättesummor vi pratar om, särkilt inte som del av hela budgeten. Men det är, globalt sett, viktiga pengar, och framför allt en viktig symbolisk gest, från ett land som ligger i världstoppen vad gäller bistånd som procentuell del av landets inkomst. Vi – som dessutom praktiserat ett överskottsmål i våra statsfinanser i ett antal år och samlat på oss ett par hundra miljarder – lämpar över denna kostnad på världens fattiga.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Reality check: Millenniemålen

Igår anordnade några ur Malmö FN-förenings Studentsektion en föreläsning på Malmö Högskola på temat ”Reality Check – Blir världen bättre?”. FN:s millenniemål var utgångspunkten, så här nästan precis halvvägs till mållinjen, och föreläsningen hölls av Staffan Landin som skrivit en bok med just titeln ”Blir världen bättre?”, utgiven av UNDP. Med Gapminder, snilleblixten som gör om statistisk data till innovativa och oerhört lättillgängliga diagram (nyligen uppköpt av Google, hör och häpna…), som hjälpmedel presenterades aktuella siffror på världens tillstånd och utvecklingen de senaste 20-30 åren.

Gapminder fokuserar i sina diagram mycket på att visa utvecklingen sett till BNP per capita kontra barnadödlighet (andel barn som dör innan de fyller 5 år), respektive förväntad medellivslängd, vilka båda är tämligen bra indikatorer på hur det faktiskt ser ut i ett land. Vad som genast blir tydligt är hur inaktuella de seglivade begreppen i-land och u-land är. Ingenstans kan man, med aktuella siffror, se en tydlig uppdelning mellan två grupper på det sätt som begreppen föreslår. Från de sämst ställda är det en progressiv skala upp till de rika OECD-länderna. Det enda som egentligen definitivt kan konstateras, och det med en smärtsam tydlighet, är att Afrika söder om Sahara dominerar den låga änden av skalan och har halkat efter rejält, samt att den ekonomiska fördelningen blir allt ojämnare. Det senare exemplifieras rent häpnadsväckande i Namibia: de fattigaste 20% av dess befolkning ligger på en aningen lägre inkomstnivå än världens lägsta landsgenomsnitt – Sierra Leone. Samtidigt ligger de rikaste 20% av dess befolkning på samma inkomstnivå som Japan. Enbart Namibias interna inkomstklyfta spänner alltså över nästan hela skalan för världens totala genomsnittliga inkomstskillnader!

Kolla in Human Development Trends på Gapminder, som baseras på UNDP:s statistiska rapport. Det är hur bra som helst, alla nio delar, och så oerhört illustrativt. Många gånger bättre, intressantare och tydligare att se det i grafik än att läsa mitt babblande här, och dessutom går det snabbare. Där kan man se den FAKTISKA utvecklingen, globalt såväl som regionalt, för att sedan försöka fråga sig själv vad som egentligen kan ursäkta att de lägst rankade länderna – länder som Sierra Leone, Niger och Afghanistan – ska behöva ha 100 gånger högre barnadödlighet än vad vi har i vår region. Givet det ungefärliga genomsnittet på 6-7 födda barn per kvinna innebär det att varje kvinna i snitt begraver två barn. Vem kan förtjäna sådan grymhet, särskilt när så stora resurser finns? En av Gapminders grundare, Hans Rosling, citerades av Staffan Landin med följande ord: ”Ett tecken på utveckling är när vi begraver våra gamla – inte våra barn”. Det är en truism som känns extra eftersträvansvärd när man hör om denna verklighet.

Det viktiga att tänka på med Millenniemålen är vad vi förlorar om vi misslyckas. Fram till idag har utvecklingen i alla åtta mål utom ett gått framåt – det svarta fåret är hiv/aids-frågan. Så å ena sidan kan man säga att världen aldrig har varit bättre. Å andra sidan, dock, kvarstår många problem, och framför allt går det för långsamt. På global nivå ser siffrorna för halveringen av världens fattigdom bra ut, pga Asiens snabba utveckling som omfattar så många människor. I Afrika och Östeuropa går det däremot bakåt, och andra regioner står still. En fortsatt utveckling enligt samma kurva kommer leda till att Afrika utgör en förkrossande majoritet av människorna under fattigdomsstrecket år 2015. Och en fortsatt utveckling i samma takt är dessutom heller inte tillräcklig för att uppnå målen, vilket är en insikt som förhoppningsvis börjar landa hos världens beslutsfattare. Misslyckandet i dessa frågor är nämligen ett pris som betalas i människoliv. Sett till 1990 års nivå, utgångspunkten i Millenniedeklarationen, och det mål som ska uppnås till 2015, dog 2 miljoner för många barn 2003 (om vi tänker oss rätt utveckling som en jämn, konsekvent nedgång, år för år – se Human Development Trends). Utvecklingen går alltså för sakta. Om den fortsätter i nuvarande takt uppnås inte det uppsatta målet, och under perioden 2003-2015 kommer i så fall 41 miljoner för många barn att dö!

Sådana här siffror blir helt absurda och är sorgliga så till den grad att det nästan övergriper mitt förstånd. Och det hela förvärras av den cyniska verklighetens slutsats: hade dessa barn bott ”här” – i väst, i OECD, i det globala nord, whatever – hade vi inte ens diskuterat dessa frågor. Resurserna (som, åter igen, verkligen finns!) hade satsats för resultat och långsiktiga lösningar och alla dessa groteska räkneexempel hade bara varit en del av någons hemska fantasi. Tyvärr är det inte så. Tyvärr är detta fullt verkligt.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

USA, ICC och BIAs

Den nya världen skriver en bra artikel och nämner i förbifarten problemet rörande ratificerande av Romstadgan. Eller rättare sagt: problemet med USA:s ovilja att ratificera stadgan. Romstadgan utgör underlaget för Internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court, ICC). Stadgan, som antogs 1998 och trädde i kraft 1 juli 2002, bestämmer ICC:s jurisdiktion, vilken omfattar de allvarligaste, internationellt angelägna brotten: folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser samt aggressionsbrott. Domstolen skapades som ett oberoende, permanent, internationellt organ för att motverka straffrihet för ovan nämnda typ av brott.

USA:s agerande i frågan har pendlat. Clintonadministrationen signerade stadgan 2000, men den var ännu inte ratificerad när Bushadministrationen 2002 drog sig ur densamma. Förklaringen som gavs var bland annat att amerikanska soldater inte skulle riskera att utsättas för politiserade åtal. Problemet har förvärrats därefter, då man drivit sin taktik ett steg längre och i stor skala börjat söka bilaterala överenskommelser – Bilateral Immunity Agreements (BIAs) – med andra stater. Man arbetar alltså för att teckna avtal där den andra parten förbinder sig att inte utlämna amerikanska soldater till ICC om en sådan situation skulle uppnå. En aspekt här som känns lite smutsig är att dessa avtal ofta kommer i ett paket med ekonomiska påtryckningar, och relativt många stater som vägrat har sett minskat eller avskuret finansiellt stöd från USA som konsekvens, enligt Coalition for the ICC:s faktablad. Förutom att just denna metod i mina ögon ser rätt illa ut får även detta agerande som helhet större konsekvenser globalt sett, då en ökad avtalsmängd steg för steg försvagar ICC:s makt. I december 2006 hade 102 BIAs tecknats (dock av olika status: vissa är enbart signerade, medan andra är ratificerade och ytterligare några blivit fullfjädrade exekutiva avtal), även detta enligt Coalition for the ICC som har många faktablad rörande denna fråga. Ett fortsatt agerande i denna riktning kan alltså antas få allvarliga konsekvenser för internationell rätt.

Det sticker lite i ögonen när en supermakt för egna syften åsidosätter internationella ansträngningar för ökad rättvisa i fall rörande grova förbrytelser, och detta under samma period som man även startat ett folkrättsvidrigt krig i strid mot FN-stadgan och blivit föremål för kritik för sin behandling av krigsfångar vid flera tillfällen för flera olika fängelser. Som tur är höjs röster för en ändrad taktik rörande ICC-frågan, vilket vore ett bra första steg i rätt riktning. Kanske kan de övriga frågorna därefter också lösas på ett bra sätt, med större respekt för de bestämmerlser man faktiskt förbundit sig att följa. Men det hela låter lite lätt naivt, inte sant?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Tydliga budskap? Nej, inte nu. Det är ju valkampanj.

Massakern på Virginia Tech i Blacksburg är naturligtvis effektiv som bränsle till diskussionen om skärpt vapenlagstiftning i USA. Men lika effektiv på att dämpa densamma är den annalkande presidentvalskampanjen, vilken gör att de flesta potentiella kandidater ligger lågt i frågan. John McCain vågar uttala sig och gör det genom att visa sitt tydliga stöd för värderingar som återspeglas hos de väljare vars stöd han söker. Borde inte NÅN av hans meningsmotståndare bland de övriga kandidaterna kunna/vilja göra detsamma? Även de borde väl vilja visa väljarna var de står, eller? Nej, för man verkar inte, likt McCain, vilja sikta på enbart ”sina” väljare. Av rädsla för att förlora stöd vågar man därför inte säga nåt som kan uppröra. Det konstiga är att de som allra troligast skulle bli upprörda är de som inte håller med. Logiken blir alltså följande: man vågar inte uppröra publiken genom att göra faktiska politiska uttalanden, av rädsla för att förlora rösterna från de som ändå inte tycker likadant. Man vill inte sumpa chansen att bli vald som representant för dem man inte representerar. Det är ett spektakel och ett klimat som effektivt klipper politikernas klor.

Personligen tycker jag att det är absurt med slappa vapenlagar. Att prata om något så allvarligt och potentiellt farligt som vapenägande som en rättighet ter sig lustigt i mina ögon (ännu lustigare att det andra konstitutionstillägget som åberopas tolkas olika av olika aktörer: beskriver det rätten för gemene man att äga vapen, eller återspeglar det med ordvalet ‘militia’ den historiska kontexten och då att medborgargarden inte skulle få avväpnas?), om inga ordentligt begränsande skyldigheter finns för att agera som motverkande kraft. Det varierar stort från delstat till delstat, men det faktum att man på vissa ställen kan köpa vapen bara man är myndig och ostraffad, och alltså inte behöver licens, är fullkomligt galet. Vapenförespråkare vill göra problemet till en fråga om ansvar snarare än vapen; ”Guns don’t kill people – people kill people”. Det är en underbar logik. Körkort är väl till för att begränsa farligt framförande av fordon genom att tvinga alla att visa sig kvalificerade först? Stryk det. Låt folk köpa och köra bilar bara de är myndiga och ostraffade, och om det då sker olyckor är det ingen anledning till att införa begränsande lagstiftning – det är ju förarna som är problemet!

Naturligtvis är människorna som håller i vapnen som dödar en del av problemet. På individnivå precis som i den internationella politikens historia är det ofta för det egna försvarets skull man upprustar, och då måste man ju för att nå en lösning undersöka orsakerna av denna upplevda osäkerhet. Inte sällan är det en del av ett större säkerhetsdilemma där andra parters upprustning ligger som grundorsak för ens egen, i en skrämmande spiral. (Ska vi dra denna parallell längre kan man kanske leka med tanken om gängbildande/-mentalitet som en motsvarighet till internationella säkerhets-/militärallianser. Det lämnar jag dock därhän) Men fortfarande går inte att blunda för farorna med stor vapentillgång. De smäller högre än en principiell motsättning mot statlig reglering av individens grundläggande frihet, då den i detta fall i mina ögon är fullt rimlig.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att parafrasera Family Guy, med dess briljanta satir. Där håller vapenlobbyisten en linje som är något mer rakt på sak i frågan: ”Guns don’t kill people – dangerous miniroties do.” Som sagt, briljant!

2 kommentarer

Filed under Uncategorized