Monthly Archives: augusti 2009

Om samhällsmoral. Att. Danska polisen

Se så AGGRESSIVT de sitter i vägen, de jävlarna.

Demonstranter som AGGRESSIVT sitter i vägen. Bild från politiken.dk

Lunds statsvetarnestor Lennart Lundquist skrev en gång om sin egen produktion att han ”arbetar bäst i intervallet mellan stark irritation och fullt raseri”.* Jag finner ofta att något liknande gäller mig, och kanske kan det förklara att jag nu, som så sällan sker numera, skriver detta.

I Köpenhamn verkställdes igår natt utvisningen av de 19 irakier som efter avslag i asylprocessen tagit sin tillflykt till Brorsons Kirke i väntan på framtidens ofrånkomliga ankomst. Sättet detta genomfördes på var med hjälp av kravallutrustad polis som tog sig in i kyrkan där de asylsökande och deras familjer befann sig. Men framför allt: utanför gick samma polis till attack med batonger, tårgas och allmän brutalitet mot protesterande som efter bästa förmåga försökte hindra aktionen genom att sitta i vägen. Igen: sitta i vägen.

Jag har bevittnat min beskärda del av korkat beteende från demonstranter vid tillfällen, i form av onödigt våld och förstörelse och annat kontraproduktivt. En del skadegörelse fanns även i detta fall, bör noteras för detaljkänsliga läsare. Men ingen form av kontextuell tolkning där sådant vägs in kan förklara, rättfärdiga eller på något sätt förmildra detta.

På vilket sätt kan man då förklara detta sätt att bemöta ”motgångar” i verkställandet av beslut? Om vi ska ta det för ett upprätthållande av en allmän ordning, och att ordningen på något sätt emanerar ur den moral som samhällets väktare ska försvara, undrar jag vad det är för sköra – nej, perverterade – samhällsvärden det handlar om, som motiverar misshandel av fredligt demonstrerande. Allas lika värde? Uppenbart nej. Demokratin? Nej. Likhet inför lagarna? Möjligtvis, om vi tolkar generöst och antar att lagarna är goda (och då hamnar vi i sällskap med de vedervärdiga islamofobbloggarna som i ljuset av denna händelse emfaserar att det är de asylsökande som bryter mot lagen – gärna kopplat till beskrivningar av svenska polisens jämförbara mjäkighet). Även då kvarstår – med tanke på det oerhörda övervåldet – frågan om proportionalitet; hur väga kostnader mot potentiella vinster? I det aktuella fallet handlar det om 19 personer, och den ansträngning deras närvaro orsakar på samhällskroppen (notera väl här det fruktansvärt oetiska kvantifierandet av mänskligt liv – här sluttar planet brant!) står således emot kostnaderna – ekonomiskt, men inte minst förtroendemässigt – för insatsen. Hur pass verklighetsfrånvänt uppvärderad är ”förlusten” att låta de asylsökande stanna? Skulle samhället fallera, kollapsa under samhällsmoraliskt förfall, om rättsväsendets muskler hade vilat i detta fall? Det handlar ju nämligen inte bara om att korrigera de brott som de asylsökande anses begå då de försöker stanna i landet. Nej, det handlar också om att detta ses så pass allvarligt att även de övriga människor som motverkar beslutet anses göra något så felaktigt att de förverkar sin rättighet att inte få skallen spräckt. Där har vi ett otrevligt samhällsklimat.

Summa summarum: det finns inget sätt att motivera denna typ av polisinsatser, och redan vi ett försök har man förlorat greppet om allt som är viktigt. Detta när den enkla sanningen är att ingen människa är illegal.

Innerst inne vet jag förstås att allt kokar ner till en gravt depraverad arbetskultur, farlig självbild, bristande rutiner och snedvriden verklighetsuppfattning. Förklaringen står inte (enklast) att finna system eller struktur. Men alldeles oavsett var man söker förklaringen står resultatet klart i smärtsam tydlighet: denna typ av brutalitet är oåterkallelig – ännu mer så då den är opåkallad – inhuman, och vidrig.

____________________

* Citat ur Medborgardemokratin och eliterna (Studentlitteratur, 2001) s. 11.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized