I väntans tider

scr

Under ganska många hundra dagar har denna widget varit min följeslagare och tysthet hållit igång sin nedräkning  i bakgrunden på datorn. Nu är den strax nere på noll, och det är inte utan att det hela känns väldigt bra. Och spännande,  med viss kryddning av en lätt oro för potentiell besvikelse. Det är bara att hoppas att kommande administration inser förnuftet och nödvändigheten i att stänga Guantánamo (verkar lovande), omformulerar det fasligt misslyckade och riskfyllda ”kriget mot terrorismen” (mindre troligt) och har mod nog att i den amerikanska kontexten, så genomsyrad av militarism, våga placera respekt för och stärkande av mänskliga rättigheter i centrum för sin politik (alltför utopiskt, kanske). Allt detta, dessutom, med en kassakista som står på ostadig grund och börjar eka tomt. Jag vill så gärna tro, men vågar inte hela vägen ut.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Antipiratverksamhet

dagens ledarsida i DN går de med rätta till angrepp emot den mycket omfattande piratverksamheten utanför Somalias kust. Dock är talet om nödvändiga åtgärder behäftat med en del faktafel. Ett beaktande av de för situationen korrekta aspekterna lämnar handlingsutrymmet klart mycket mer begränsat än vad DN ger sken av.

Till att börja med hänvisar DN till resolution 1838 från FN:s säkerhetsråd som ramverk för den internationella insatsen att stävja piratverksamheten. Detta är delvis riktigt, men resolutionens innebörd återges felaktigt. Skribenterna menar helt korrekt att bedömandet av situationen utanför Somalias kust anses vara ett hot mot internationell fred och säkerhet, och att detta ger mandat till åtgärder enligt kapitel VII i FN-stadgan. Så långt är jag böjd att hålla med. Men i följande citat kommer feltolkningen av resolution 1838:

I resolutionen ges medlemsstaterna rätt att ”vidta nödvändiga åtgärder, i enlighet med internationell rätt” för att bekämpa sjöröveriet.

Artikeln citerar paragraf 3 i resolutionen, men i verkligheten ges där inte fullt så oinskränkt rätt till ”nödvändiga åtgärder”. DN har nämligen utelämnat de för handlingsmöjligheterna viktigaste formuleringarna. I sin fullo lyder denna paragraf att de fartyg och stridsflygplan som opererar i området har rätt att använda nödvändiga åtgärder, i enlighet med internationell rätt, ”on the high seas and airspace  off the coast of Somalia”. I territoriella frågor, som detta ju är, anges gärna just territoriella begränsningar, och i fallet med resolution 1838 är dessa just formuleringen ”on the high seas”. Detta innebär nämligen internationellt vatten. (’High seas’ definieras som allt hav utanför någon stats jurisdiktion) Därav följer att de nödvändiga åtgärderna, enligt den (bristfälligt) citerade paragrafen, bara är applicerbara utanför Somalias territorialvatten. Det intressanta med detta är att denna rätt redan finns: på the high seas har alla rätt att ingripa mot och arrestera pirater. Denna formulering i resolutionen kan alltså kanske mest ses som en uppmaning till handling.

Ett rimligare inslag i ledarsticket borde ha fokuserat på paragraf 4, eller snarare vad den hänvisar till. Denna upprepar nämligen möjligheten att använda tillåtna åtgärder enligt villkoren i den tidigare resolutionen 1816 (2 juni 2008). Där ges uttryckligen rätt till villiga aktörer att agera på Somalias territorialvatten i kampen mot piraterna. Detta är viktigt, då detta område – som de facto är somaliskt territorium där somalisk jurisdiktion följaktligen gäller – annars blir en skyddszon för piraterna där de går fria. (Ironiskt är förstås att Somalias ”provisoriska” regering TFG inte har någon effektiv jurisdiktion över området, men det är en annan mycket större fråga) Då har vi kommit till pudelns kärna, gällande dessa resolutioner. 1838 tillåter alltså detta agerande enligt villkoren i 1816. Så långt har DN rent innehållsmässigt rätt, även om de inte gör något ypperligt jobb att redovisa stödet för detta resonemang. Men, och detta är det viktiga för situationen just nu: resolution 1816 är tidsbegränsad. Den ger utrymme för aktion på somaliskt territorialvatten i sex månader från dess författande, varefter den ska utvärderas och eventuellt förlängas. Denna period går ut den 2 december. Detta omnämns också i resolution 1838, med intentionsförklaring och förhoppningar om att sagda utvärdering ska leda till förnyat och förlängt mandat för de tillåtna åtgärderna, och DN borde kanske, om de vill diskutera frågan i termer av FN-given legitimitet, således snarare skriva om detta; att det är nödvändigt att den tidigare resolutionen förlängs för att effektivare kunna stävja piraternas verksamhet.

Egentligen handlar denna fråga om något helt annat – något jag hittills bara berört i en liten parentes (och som omvänt ges stort utrymme hos DN). Piraternas verksamhet är möjlig på grund av Somalia inte har en regering annat än på pappret. TFG har ingen effektiv kontroll över statens territorium. Detta gör att även resolution 1816 i längden är ohållbar, oavsett om den förlängs om och om igen, eftersom dess mandat för aktioner på Somalias territorialvatten upphör vid hamnarna och fastlandet. Fortfarande har alltså piraterna en frizon där de åtnjuter allt det goda deras kriminella verksamhet anskaffar dem – så länge de ser till att inte gripas ute på vattnet. Kan de bara rymma in till land är de home free. Det enda som kan sätta stopp för denna frizon är  väl egentligen två saker.  Antingen en ny resolution som ger mandat för en landoperation, och således kommer förbi de territoriella begränsningar som hittills rått. Eller, en stark och fungerande somalisk stat med rättsväsende, ordningsmakt och våldsmonopol. Det förstnämnda är inte troligt, och skulle dessutom förmodligen ha sedvanligt svårt att samla stater med politisk vilja att upplåta soldater till uppdraget. Det sistnämnda är det långsiktiga hoppet, kraftigt tyngt av det dystopiska arvet i detta land som inte haft en fungerande stat sedan tidigt 1990-tal. Allt kokar alltså ner till att FN:s och det internationella samfundets aktioner för att stävja piratverksamheten, vilka befogenheter de än ges, förmodligen inte kan hoppas på annat än att vara avskräckande i tillräckligt hög grad för att brotten ska minska i styrka och omfattning. Piraterna är där för att stanna, så länge de har sin frizon kvar.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Några små korn av sanning

Touché. Verkligen.

– – –

In other news:

Det är jobbigt med naturkatastrofer.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Det tyngande presidentskapet

Häromdagen en artikel om Bushs besvikelse över ”flawed intelligence” (en term som ironiskt nog illvilligt även kan tjäna som en målande beskrivning av presidenten själv) angående massförstörelsevapen i Irak – en artikel som minst sagt fick mig att höja på ögonbrynen. Här bjuds på häpnadsväckande kuriosa, för inte hade jag kunnat föreställa mig något så fasansfullt som hur Irakkriget faktiskt har påverkat (avbrutit) Bushs golfkarriär! Vilken tragedi.

En händelse som denna passerar naturligtvis (som tur är) inte obemärkt förbi, och den på vissa sätt mest underhållande reaktionen kommer från Keith Olbermann. Denne Bill O’Reillys frände-i-hetsighet tillika ideologiska antites (antites enligt amerikanska mått, där ju relationen mellan liberaler och konservativa på något sätt anses utgöra närmast ett motsatsförhållande) bjuder till. Han presenterar ett 12 minuter långt passionerat lustmord på Bushs golftragedi framför allt, men även på de fantasifoster Bush ständigt reproducerar som sorgligt substitut för vad han engentligen borde säga: det mot de amerikanska medborgarna och omvärlden riktade mea culpa som vore det enda någorlunda värdiga slutet på hans politiska liv (naivt, absolut). I annat fall kanske slutet på Bushs presidentskap snarare firas enligt Olbermanns termer, som ”a day of soul-wrenching, heartfelt thanksgiving”. Det är i alla händelser långt mycket troligare.

Nog pratat, här är klippet (i länkform då embedding inte fungerar här). Om Bushs golf game såväl som Gulf game (pun intended). Enjoy.

____________________
Andra bloggar om: , , , ,

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Trägen vinner – vadå?

Jag skulle nästan kunna dra till med att kalla det en fars, om det inte var så att det epitetet antyder ett humoristiskt innehåll. Sverige har nu, tredje gången gillt, satt Jamil Burhan på ett plan för tvångsavvisning till Eritrea, och det är just denna envetna envishet från regeringens sida som upplevs som farsartad; en känslokall och tragisk sådan.

Eritrea är ett land där omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter sker; mest uppmärksammat i Sverige, den långa tiden och de få framstegen till trots, är kanske Dawit Isaak som nu suttit fängslad i snart 2400 dagar. Dock måste man inte vara regeringskritisk journalist fänglas utan rättegång och utsättas för övergrepp i Eritrea – därav de varningar som från flera håll förts fram i Burhans fall. Allt från specifika uttalanden om Burhan och hans situation, till de generella rekommendationerna från FN:s flyktingorgan UNHCR om att länder inte bör skicka tillbaka människor till Eritrea på grund av den risk det innebär. (Och just i detta fall skickas Burhan inte ”tillbaka”, eftersom han medborgarskapsmässigt verkar sitta i kläm mellan Eritrea och Saudiarabien). Alla uttalanden och varningar har dock uppenbarligen gjort inför döva öron.

I konventionen mot tortyr, till vilken Sverige är en part, finns ett klart och tydligt förbud för konventionsstater att utvisa en person till ett land i vilket ”det finns grundad anledning att tro att han skulle vara i fara för att utsättas för tortyr” (artikel 3.1). Här finns alltså till synes utrymme för hårklyverier om huruvida det faktiskt förekommer just tortyr (som termen i definieras i konventionen) i Eritrea (svaret är ja), om man inte från början har en människosyn som gör att man hellre friar än fäller. MEN, det är slöseri med tid som i stället borde läggas på att beakta artikel 3.2. Denna utgör ett tillägg till ovanstående, för att bedömmandet av förekomsten av tortyr inför verkställande av denna typ av handlingar ska göras med ett bredare fokus:

För att fastställa huruvida sådan anledning föreligger (alltså risk att utsättas för tortyr, reds anm.), skall de behöriga myndigheterna beakta alla hänsyn av betydelse, vari i förekommande fall även skall inbegripas förekomsten i den berörda staten av ett konsekvent handlingsmönster av grova, uppenbara eller talrika kränkningar av de mänskliga rättigheterna. (Min fetning, förstås).

Om det råder inget tvivel, och det borde således vara otvetydigt att vad regeringen och Migrationsverket nu verkställer är fel. De borde de själva vara smärtsamt medvetna om. Till exempel besvarade justitiedepartementet, enligt DN, kritik från FN-håll rörande detta fall på följande sätt:

Bland annat påpekades att en utlänning inte får skickas till sitt hemland om man befarar att han där kommer att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra omänskliga straff. Man ska heller inte skicka tillbaka en person som riskerar förföljelse i hemlandet.

Någon mer än jag som ser viss diskrepans mellan åtaganden och resonemang å ena sidan, och faktiskt agerande å den andra?

Första avvisningsförsöket av Jamil Burhan avbröts innan planet hann lyfta. Andra försöket flög man honom till Eritrea, bara för att på plats upptäcka att de minsann inte ville ta emot honom utan giltigt eritreanskt pass; bara att vända hem igen. Sedan dess har han suttit häktad, fram till igår då man slutligen verkställde utvisningen (kanske hade man faktiskt lyckats med alla praktiska detaljer nu, så regeringen slutligen kan bli av med honom).

Denna process är för det första, ur ett enkelt medmänskligt perspektiv, rent förkastlig; det finns gränser för hur en människa förtjänar att behandlas. För det andra går det alltså emot FN:s och andra organisationers uppmaningar; Sverige bevisar åter igen en ivrig vilja att fortsätta nedmonteringen av det i allmänhet goda rykte vi brukar förknippas med, och därmed också alla eventuella incitament att någon gång känna stolthet över att vara ”svensk” (ja, ni vet det där förhatliga begreppet som de förhatliga Sd grundar hela sin politik på men inte kan precisera (sidebar)). Och, för det tredje strider det alltså mot våra folkrättsliga åtaganden.

Allt detta leder osökt till frågan: varför är den svenska regeringen så angelägna om att verkställa utvisningen? Låt oss hoppas att Jamil Burhans advokat har fel när han om Jamil säger:

Han är en försökskanin i ett politiskt spel. Man är beredd att offra en person för att se om det kan gå bra för honom. Går det bra blir det massavvisningar av eritreaner från Sverige.

Dessvärre finner jag det spontant inte otroligt att det finns åtminstone något korn av sanning i detta uttalande. Någon potentiell vinst måste väl regeringen och Migrationsverket ha i sikte när de ändå anstränger sig så pass för att negativt utmärka sig som enda land i Europa som väljer att mot sin vilja skicka människor till Eritrea. Kanske skulle ett föregångsfall för smidigare förfaranden framöver vara en sådan vinst. Om så är fallet är det, mer än något annat, verkligen under all kritik. Och fallet Agiza och Al-Zeri har tydligen inte gett någon som helst resonans i regeringskansliet, trots den stora internationella uppmärksamhet och kraftiga kritik det orsakade. Minnet är bra men kort?

Avslutningsvis blir den mänskliga trångsyntheten hursomhelst inte mer flagrant än i uttalandet från Bromma flygplats säkerhetsansvarige, angående de aktivister från Ingen människa är illegal som tagit sig in på flygplatsområdet i ett försök att stoppa planet:

Klipper man hål i staketet så är det en kriminell handling. Vi ser mycket allvarligt på det som har inträffat.

Well, det är olagligt, för att inte nämna fruktansvärt, omänskligt, omoraliskt och pinsamt, att avvisa människor till länder där de riskerar att ustättas för övergrepp, och jag ser förbannat jävla allvarligt på det som har inträffat.

_____

Fler länkar: Amnesty, SvD, SvD.

____________________
Andra bloggar om: , , , , ,

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Så jävla vackert

Rakt in i hjärtat. Från Håkan till Anders.

Att säga att det berör vore en underdrift.

____________________
Andra bloggar om: ,

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Forza…

Verkligen, rent bokstavligt, ett flirtande med väljarkåren från käre gamla Silvio. Åtminstone med utvalda delar av den, får man väl säga. Frågan som återstår är bara huruvida de fyra utlovade kvinnliga ministrarna (om han, Gud förbjude, vinner tillbaka makten) kommer utnämnas på utseendebasis (Berlusconis variant av vad som i kvoteringsdebattens terminologi brukar kallas kompetens?) eller om andra meriter ligger till grund. Egentligen borde det väl snarare handla om kvotering, i och med att antalet poster som ska tillsättas av kvinnor är utmärkta på förhand. Ett (rätt anmärkningsvärt) kvoteringsinitiativ alltså, Italian style.
____________________
Andra bloggar om: , ,

5 kommentarer

Filed under Uncategorized