Att ha kul med ord

BBC och Metros serie ”Varför demokrati?” (som bl.a. blivit till en utmaning, vilken besvarats här och här) är en måttligt intressant tillställning där kända personer av olika grader och varianter får ge sin syn på demokrati. Variationen är stor, från Naomi Klein till Liza Marklund (ska hon vara en svensk Klein? I så fall ligger vi brunt till), via Paolo Roberto och Lars Ulrich. Jag bekantade mig vid denna serie då just Paolo Roberto medverkade, främst på grund av intervjuns iögonfallande innehåll. Jag har valt ut två favoriter som jag ska leka lite med. Först:

Är kvinnor mer demokratiska än män?
– Vilken dum fråga! Varför skulle de vara det? Margaret Thatcher skickade tusentals unga brittiska män för att dö för ett par kobbar i Atlanten.

Detta svar verkar förutsätta en annorlunda, lite ensidig definition av demokrati än vad som vanligast förekommer. Det skulle med andra ord kunna behövas en djupare semantisk dissektion och diskussion för att komma framåt här, och jag vet inte om jag orkar sträcka mig riktigt så långt, men låt oss undersöka de olika påståendena lite närmare.

1: ”Vilken dum fråga!”. Ja, kanske det. Eller? Den kan, bara som exempel, ha viss relevans relaterat till generella spekulationer som brukar föras rörande huruvida det skulle finnas mindre krig/annat elände om kvinnor fick bestämma. Det skulle också, om utrymme finns i sammanhanget, kunna mynna ut i en intressant diskussion om biologism kontra sociala konstruktioner och vad som ligger bakom maktpositioner, beslutsfattande och mänskligt beteende i allmänhet. Är vi särskilt disponerade för en viss typ av beslutsfattande, och i så fall hur? Vad ligger bakom?

2: ”Varför skulle de vara det?”. Det är ingen som har påstått att de är det. Det är en fråga. För hjälp, se potentiellt diskussionsunderlag ovan.

3: ”Margaret Thatcher skickade tusentals unga brittiska män för att dö för ett par kobbar i Atlanten”. Jag tolkar detta som ett motbevisande av ett presumtivt jakande svar på frågan. Det innebär alltså ett antagande att Margaret Thatcher i detta fall var odemokratisk. En working definition torde således bli att demokrati = att inte skicka ut tusentals unga män (av valfri nationalitet, för att definitionen ska bli så bred som möjligt och inte bara gälla Storbritannien) för att dö för ett par kobbar i <lägg till valfritt marint område>. Min kommentar till detta blir då att det är ett rimligt och rationellt påstående, men en konstig och opraktisk definition. Det är inte riktigt vad som brukar innefattas i begreppet demokrati, och jag tror inte att oppositionen i Burma främst oroar sig för att skeppas iväg på uppdrag att sno tillbaka en ögrupp från en främmande makt. De önskar nog hellre andra processer och strukturella förändringar, och jag ställer mig därför tveksam till svaret.

Favorit nummer två lider av ungefär samma syndrom, och får därmed samma behandling som svaret ovan. Alltså, nummer två:

Är Gud demokratisk?
– Det är klart att Gud är demokratisk. Jag förstår inte varför folk är så jävla rädda för Gud här i Sverige. Gud är också fundamentet för demokrati. Det är bara att titta på oss i Europa. Var finns demokratin, och var finns kristendomen? I Europa.

1: ”Det är klart att Gud är demokratisk”. Personligen är jag inte helt säker (men det är ju å andra sidan inte jag som svara på frågor här). Främst på grund av att detta påstående antar att Gud, som subjekt och aktör, faktiskt existerar. Det är på denna punkt jag upplever viss skepsis. Jag har nämligen varken sett vetenskapliga bevis (om man vill försöka uppnå objektivitet), eller upplevt personliga bevis (om man nöjer sig med subjektiv bevisning) som ger stöd åt denna tes. Jag vågar därmed inte slå fast att han/hon har någon särskild preferens i frågan om folkstyre vs. andra förhållningssätt.

2: ”Jag förstår inte varför folk är så jävla rädda för Gud här i Sverige”. Är vi? Jag är inte det minsta rädd, vare sig för Gud eller Djävulen, eller Hasse Aro eller Maud Olofsson för den delen (ja, ok då, Maud är rätt läskig). Däremot är jag lite skraj för att låta Gud och hans påstådda lära påverka politiska beslut, och därför är jag tämligen nöjd med att ha ett visst mått av separation mellan kyrka och stat och en begränsad andel religiösa element som influerar beslutsfattandet. När politik börjar motiveras med ord om gott mot ont, eller när ledare menar att det inte finns några homosexuella i deras land, då har det nämligen gått lite för långt.

3: ”Gud är också fundamentet för demokrati”. Åter igen, detta är en definition jag aldrig tidigare sett. Robert A. Dahl påvisar i sin hyfsat digra genomgång av begreppet, i boken ”Demokratin och dess antagonister”, fem förutsättningar som måste vara uppfyllda för att ett politiskt system ska kunna klassas som en demokrati. Han har ganska höga krav, och menar till exempel att något demokratiskt system ännu inte existerat och förmodligen inte kommer att existera. För att hålla mig kort tar jag inte upp detaljerna angående hans premisser här då det räcker att konstatera att ‘Gud’ inte är en av dem. Han/hon nämns nämligen inte alls. Jag kan hålla med om detta, och kan därför inte riktigt tro på att han/hon skulle utgöra ett fundament för demokrati. Jag kan inte se hur detta skulle gå till. Det blir inte särskilt konkret att basera ett politiskt system på ett andligt?/fysiskt?/hittepå?/vadtusanfolkväljerattläggaibegreppet-väsen. Jag väljer att hålla en mer pragmatisk linje än vad detta resonemang tillåter.

4: ”Var finns demokratin, och var finns kristendomen? I Europa”. Exemplet Europa ska bevisa att Gud är fundamentet för demokrati, verkar det som. Några omedelbara funderingar uppkommer. Först: vad menas med ‘Europa’ i detta fall? Ska vi generalisera, och genom att bedöma huvuddragen komma till slutsatsen att Europa är demokratiskt? Vitrysslands existens är då inte tillräckligt tungt vägande för att sänka den bedömningen, men det borde ju få vara en parentes åtminstone? (Fast här är jag ju inne på en ”vanlig” tolkning av begreppet demokrati. Som jag påvisat ovan kan vi ha att göra med alternativa tolkningar i denna intervju). Vidare, vi måste också anta det ahistoriska påståendet att det råder ett kausalt samband mellan förekomsten av kristendom och förekomsten av demokrati i det enligt ovan definierade Europa. Någon historisk odyssé om stridigheter parter emellan, och faktiskt motarbetande från kyrkan/påvens sida, under framväxten av mer sekulära, liberala, pluralistiska samhällen i tidig modern historia finns det inte rum för. Det är i Europa som demokratin vuxit fram, på grund av kristendomen. Tydligen. Lite etnocentrism till kaffet, tack. I synnerhet om man i detta påstående vågar tolka in ett implicit antagande om demokratins svårigheter i ”andra regioner”. Då är vi åter tillbaka i kategorin med förutsättningar som Robert Dahl INTE ansett vara tillräckligt nödvändiga för demokratins existens. Jag vill inte påskina att Dahl är ett ofelbart orakel i ämnet, men han utgör en bra och påläst källa. Och, med facit i hand litar jag mer på hans definitioner än på Paolo Robertos.

Så, min personliga slutsats blir att jag inte behöver sörja att Paolo Roberto inte valdes in i riksdagen 2002. Han lyckades inte med valet då, men skulle i dagsläget skulle rösta på sig själv som president för hela världen, eftersom han ”skulle kunna göra en hel del bra saker”. Han menar att vi ju då dessutom skulle få en väldigt snygg president. Hmm, jag anar några fler falska premisser här. De får dock vänta till en annan gång.

____________________
Andra bloggar om: , , , , ,

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Att ha kul med ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s