Reality check: Millenniemålen

Igår anordnade några ur Malmö FN-förenings Studentsektion en föreläsning på Malmö Högskola på temat ”Reality Check – Blir världen bättre?”. FN:s millenniemål var utgångspunkten, så här nästan precis halvvägs till mållinjen, och föreläsningen hölls av Staffan Landin som skrivit en bok med just titeln ”Blir världen bättre?”, utgiven av UNDP. Med Gapminder, snilleblixten som gör om statistisk data till innovativa och oerhört lättillgängliga diagram (nyligen uppköpt av Google, hör och häpna…), som hjälpmedel presenterades aktuella siffror på världens tillstånd och utvecklingen de senaste 20-30 åren.

Gapminder fokuserar i sina diagram mycket på att visa utvecklingen sett till BNP per capita kontra barnadödlighet (andel barn som dör innan de fyller 5 år), respektive förväntad medellivslängd, vilka båda är tämligen bra indikatorer på hur det faktiskt ser ut i ett land. Vad som genast blir tydligt är hur inaktuella de seglivade begreppen i-land och u-land är. Ingenstans kan man, med aktuella siffror, se en tydlig uppdelning mellan två grupper på det sätt som begreppen föreslår. Från de sämst ställda är det en progressiv skala upp till de rika OECD-länderna. Det enda som egentligen definitivt kan konstateras, och det med en smärtsam tydlighet, är att Afrika söder om Sahara dominerar den låga änden av skalan och har halkat efter rejält, samt att den ekonomiska fördelningen blir allt ojämnare. Det senare exemplifieras rent häpnadsväckande i Namibia: de fattigaste 20% av dess befolkning ligger på en aningen lägre inkomstnivå än världens lägsta landsgenomsnitt – Sierra Leone. Samtidigt ligger de rikaste 20% av dess befolkning på samma inkomstnivå som Japan. Enbart Namibias interna inkomstklyfta spänner alltså över nästan hela skalan för världens totala genomsnittliga inkomstskillnader!

Kolla in Human Development Trends på Gapminder, som baseras på UNDP:s statistiska rapport. Det är hur bra som helst, alla nio delar, och så oerhört illustrativt. Många gånger bättre, intressantare och tydligare att se det i grafik än att läsa mitt babblande här, och dessutom går det snabbare. Där kan man se den FAKTISKA utvecklingen, globalt såväl som regionalt, för att sedan försöka fråga sig själv vad som egentligen kan ursäkta att de lägst rankade länderna – länder som Sierra Leone, Niger och Afghanistan – ska behöva ha 100 gånger högre barnadödlighet än vad vi har i vår region. Givet det ungefärliga genomsnittet på 6-7 födda barn per kvinna innebär det att varje kvinna i snitt begraver två barn. Vem kan förtjäna sådan grymhet, särskilt när så stora resurser finns? En av Gapminders grundare, Hans Rosling, citerades av Staffan Landin med följande ord: ”Ett tecken på utveckling är när vi begraver våra gamla – inte våra barn”. Det är en truism som känns extra eftersträvansvärd när man hör om denna verklighet.

Det viktiga att tänka på med Millenniemålen är vad vi förlorar om vi misslyckas. Fram till idag har utvecklingen i alla åtta mål utom ett gått framåt – det svarta fåret är hiv/aids-frågan. Så å ena sidan kan man säga att världen aldrig har varit bättre. Å andra sidan, dock, kvarstår många problem, och framför allt går det för långsamt. På global nivå ser siffrorna för halveringen av världens fattigdom bra ut, pga Asiens snabba utveckling som omfattar så många människor. I Afrika och Östeuropa går det däremot bakåt, och andra regioner står still. En fortsatt utveckling enligt samma kurva kommer leda till att Afrika utgör en förkrossande majoritet av människorna under fattigdomsstrecket år 2015. Och en fortsatt utveckling i samma takt är dessutom heller inte tillräcklig för att uppnå målen, vilket är en insikt som förhoppningsvis börjar landa hos världens beslutsfattare. Misslyckandet i dessa frågor är nämligen ett pris som betalas i människoliv. Sett till 1990 års nivå, utgångspunkten i Millenniedeklarationen, och det mål som ska uppnås till 2015, dog 2 miljoner för många barn 2003 (om vi tänker oss rätt utveckling som en jämn, konsekvent nedgång, år för år – se Human Development Trends). Utvecklingen går alltså för sakta. Om den fortsätter i nuvarande takt uppnås inte det uppsatta målet, och under perioden 2003-2015 kommer i så fall 41 miljoner för många barn att dö!

Sådana här siffror blir helt absurda och är sorgliga så till den grad att det nästan övergriper mitt förstånd. Och det hela förvärras av den cyniska verklighetens slutsats: hade dessa barn bott ”här” – i väst, i OECD, i det globala nord, whatever – hade vi inte ens diskuterat dessa frågor. Resurserna (som, åter igen, verkligen finns!) hade satsats för resultat och långsiktiga lösningar och alla dessa groteska räkneexempel hade bara varit en del av någons hemska fantasi. Tyvärr är det inte så. Tyvärr är detta fullt verkligt.

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Reality check: Millenniemålen

  1. Pingback: Rosling, Gapcast och utveckling « Magiskt, men tragiskt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s