Principerna

Ämnet är inte helt nytt, men jag sprang på en intressant källa värd att citera. Året är 2002, och som en följd av Bushs order om att terrormisstänkta skulle prövas i militärkommisioner skrev Harold Hongju Koh en ganska frän artikel. Han menade att denna procedur var ett misslyckande på flera sätt då den underminerar flera grundläggande rätts- och maktdelningsprinciper.

Sammanfattningen av hans argument lyder:

First, military commissions create the impression of kangaroo courts, not legitimate mechanisms of accountability. Second, rather than openly announcing the truth, commissions tend to hide the very facts and principles the United States now seeks to announce to the world. Third, because military tribunals […] elsewhere have been perceived as granting judgements based on politics, not legal, norms the United States Department of State has regularly pressed to have cases involving U.S. citizens heard in civilian courts in those countries. […] Fourth and finally, military commissions provide ad hoc justice, hence uncertain protection for defendants’ rights […] as they are subject to change at the president’s will. (AJIL, vol. 96, nr. 2)

Detta om konkreta juridiska aspekter, och därutöver skadas också det (lite flummigare) ”moraliska ledarskap” som USA behöver ge sken av för att leda (och lyckas med) kampen mot terrorismen.

Och sen:

Året är 2010. Samme Harold Hongju Koh är den halvnya administrationens högste folkrättsrådgivare och sitter således vid maktens roder och styr skutan i exakt samma riktning som tidigare. Spännande.

En förändring att tro på.

Om samhällsmoral. Att. Danska polisen

Demonstranter som AGGRESSIVT sitter i vägen. Bild från politiken.dk

Lunds statsvetarnestor Lennart Lundquist skrev en gång om sin egen produktion att han ”arbetar bäst i intervallet mellan stark irritation och fullt raseri”.* Jag finner ofta att något liknande gäller mig, och kanske kan det förklara att jag nu, som så sällan sker numera, skriver detta.

I Köpenhamn verkställdes igår natt utvisningen av de 19 irakier som efter avslag i asylprocessen tagit sin tillflykt till Brorsons Kirke i väntan på framtidens ofrånkomliga ankomst. Sättet detta genomfördes på var med hjälp av kravallutrustad polis som tog sig in i kyrkan där de asylsökande och deras familjer befann sig. Men framför allt: utanför gick samma polis till attack med batonger, tårgas och allmän brutalitet mot protesterande som efter bästa förmåga försökte hindra aktionen genom att sitta i vägen. Igen: sitta i vägen.

Jag har bevittnat min beskärda del av korkat beteende från demonstranter vid tillfällen, i form av onödigt våld och förstörelse och annat kontraproduktivt. En del skadegörelse fanns även i detta fall, bör noteras för detaljkänsliga läsare. Men ingen form av kontextuell tolkning där sådant vägs in kan förklara, rättfärdiga eller på något sätt förmildra detta.

På vilket sätt kan man då förklara detta sätt att bemöta ”motgångar” i verkställandet av beslut? Om vi ska ta det för ett upprätthållande av en allmän ordning, och att ordningen på något sätt emanerar ur den moral som samhällets väktare ska försvara, undrar jag vad det är för sköra – nej, perverterade – samhällsvärden det handlar om, som motiverar misshandel av fredligt demonstrerande. Allas lika värde? Uppenbart nej. Demokratin? Nej. Likhet inför lagarna? Möjligtvis, om vi tolkar generöst och antar att lagarna är goda (och då hamnar vi i sällskap med de vedervärdiga islamofobbloggarna som i ljuset av denna händelse emfaserar att det är de asylsökande som bryter mot lagen – gärna kopplat till beskrivningar av svenska polisens jämförbara mjäkighet). Även då kvarstår – med tanke på det oerhörda övervåldet – frågan om proportionalitet; hur väga kostnader mot potentiella vinster? I det aktuella fallet handlar det om 19 personer, och den ansträngning deras närvaro orsakar på samhällskroppen (notera väl här det fruktansvärt oetiska kvantifierandet av mänskligt liv – här sluttar planet brant!) står således emot kostnaderna – ekonomiskt, men inte minst förtroendemässigt – för insatsen. Hur pass verklighetsfrånvänt uppvärderad är ”förlusten” att låta de asylsökande stanna? Skulle samhället fallera, kollapsa under samhällsmoraliskt förfall, om rättsväsendets muskler hade vilat i detta fall? Det handlar ju nämligen inte bara om att korrigera de brott som de asylsökande anses begå då de försöker stanna i landet. Nej, det handlar också om att detta ses så pass allvarligt att även de övriga människor som motverkar beslutet anses göra något så felaktigt att de förverkar sin rättighet att inte få skallen spräckt. Där har vi ett otrevligt samhällsklimat.

Summa summarum: det finns inget sätt att motivera denna typ av polisinsatser, och redan vi ett försök har man förlorat greppet om allt som är viktigt. Detta när den enkla sanningen är att ingen människa är illegal.

Innerst inne vet jag förstås att allt kokar ner till en gravt depraverad arbetskultur, farlig självbild, bristande rutiner och snedvriden verklighetsuppfattning. Förklaringen står inte (enklast) att finna system eller struktur. Men alldeles oavsett var man söker förklaringen står resultatet klart i smärtsam tydlighet: denna typ av brutalitet är oåterkallelig – ännu mer så då den är opåkallad – inhuman, och vidrig.

____________________

* Citat ur Medborgardemokratin och eliterna (Studentlitteratur, 2001) s. 11.

A Who’s Who – on Politics

Jon Stewart Mill.

Putin puttin’ out

Ett uttryck för den enda intressanta funktion ESC och schlager i allmänhet kan bära i sitt sköte. Väl beskrivet som ”a gift that just keeps on giving” – vilket omedelbart bevisas med den absurt detaljerade kommentarsdiskussion posten mynnar ut i. För inlägget genomsyras ju av  en hemskt negativ inställning gentemot Ryssland, det ryska folket och det ryska språket… Kommentatören bröt uppenbarligen inte något funny bone, och verkar dessutom ha förlorat kontakten med sin ironikörtel någonstans på vägen.

22

Jag har fått en bok om hur man uppnår vardagseffektivitet men lyckas inte ge mig själv tillräckligt med tid över för att läsa den…

Sista utvägen av alla reella och imaginära alternativ någonsin överallt

SJ presenterar stolt: Tågresan från helvetet. Att frivilligt boka denna är att be om coup de grâce, no questions asked.

Steg 1

Inledningsvis blev jag nästan lite orolig. Det tog inte många fraser i Barack Obamas installationstal innan han slog fast att USA befinner sig i krig mot ett icke namngivet utbrett ”nätverk av våld och hat”, naturligtvis syftandes på al Qaeda. Omedelbart skrev han in sig i rådande ‘krig mot terrorismen’-doktrin som varit så symptomatisk för Bushs agenda från 9/11 och framåt. Det kändes som en förlust, för det är en väldigt stor skillnad på att betrakta kampen mot terrorismen som ett krig, eller som någon av andra möjliga långsiktigare och vettigare modeller.

Lyckligtvis rätade han upp sig och nyanserade situationen. Att lägga emfas på konstitutionens principer om rättssäkerhet och individens rättigheter, vägra ge upp dessa för simpel pragmatism, samt att förkasta valet mellan ideal (frihet) och säkerhet är, konstigt nog, starka ord.  Tydligare avståndstagande mot Bushadministrationen kan nog knappast göras. Under det konstanta undantagstillstånd som rått under de senaste åren har frihetsförespråkande i skenet av Det Övergripande Hotet buntats ihop med självaste terrorismen som ett hot mot nationen. Det är mycket uppfriskande att höra något annat efter åtta år med mantrat säkerhet säkerhet säkerhet underbyggt av religiös retorik om kampen mot det Onda.

Tendensen befästs av de första rapporterna som presenterats. BBC rapporterade redan igår att Obama som en första handling hade begärt att tillfälligt avbryta de pågående rättegångarna på Guantánamo, i väntan på att noggrannare utreda dess procedurer. Mina blygsamma förhoppningar är fortfarande bara blygsamma förhoppningar, och även om det framgått med all önskvärd tydlighet att ett av de första målen är att stänga Guantánamo så var detta ett välkommet bevis på denna inställning. Idag bekräftades detta bland annat av Washington Post, som också kunde meddela att suspenderingen redan börjat verkställas. Denna utveckling är verkligen efterlängtad. De ’military commissions’ som agerar domstol på Guantánamo är en skymf mot allt vad etablerade rättsprinciper heter. Det handlar om ”rättegång” inom just citationstecken. Själva granskningen borde egentligen inte vara nödvändig; för någon som är skolad inom juridik, som presidenten själv, är det rätt uppenbart att dessa instanser brister kraftigt i sina procedurer. Någon självständighet finns ej. Kommissionerna är en förlängning av den exekutiva makten, inte en del av den dömande, och domar utfärdas av militära officers – det vill säga anställda av samma makt som utfört arrestering och åtal. Det har hänt att denna panel haft en medlem som var underrättelseofficer, och således alltså också varit med och skapat själva underlaget inför gripandet. Och så vidare, och så vidare. Exemplen är många.

Det är uppenbart att legitimitet inte eftersträvats i de tidigare procedurregler som fastställts av Bushadministrationen. Därför är en ny riktning i politiken att önska. Nu återstår att se om Obama kommer att verkställa sina ord, och vad som i så fall händer. Om Guantánamo stängs och dess fångar ska överföras till vanliga domstolar kommer det bli mycket intressant att se vilka avvägningar som görs gällande bevis som potentiellt kommit fram genom tortyr. Sådant är nämligen inte användbart på grund av dess bristande trovärdighet, vilket rimligen är en anledning till varför man hittills fokuserat mer på inspärrning på obestämd tid än rättvisa och straff. Det finns alltså alla möjligheter för att det hela blir en smärtsam omställning.

I väntans tider

Under ganska många hundra dagar har denna widget varit min följeslagare och tysthet hållit igång sin nedräkning  i bakgrunden på datorn. Nu är den strax nere på noll, och det är inte utan att det hela känns väldigt bra. Och spännande,  med viss kryddning av en lätt oro för potentiell besvikelse. Det är bara att hoppas att kommande administration inser förnuftet och nödvändigheten i att stänga Guantánamo (verkar lovande), omformulerar det fasligt misslyckade och riskfyllda ”kriget mot terrorismen” (mindre troligt) och har mod nog att i den amerikanska kontexten, så genomsyrad av militarism, våga placera respekt för och stärkande av mänskliga rättigheter i centrum för sin politik (alltför utopiskt, kanske). Allt detta, dessutom, med en kassakista som står på ostadig grund och börjar eka tomt. Jag vill så gärna tro, men vågar inte hela vägen ut.

Antipiratverksamhet

På dagens ledarsida i DN går de med rätta till angrepp emot den mycket omfattande piratverksamheten utanför Somalias kust. Dock är talet om nödvändiga åtgärder behäftat med en del faktafel. Ett beaktande av de för situationen korrekta aspekterna lämnar handlingsutrymmet klart mycket mer begränsat än vad DN ger sken av.

Till att börja med hänvisar DN till resolution 1838 från FN:s säkerhetsråd som ramverk för den internationella insatsen att stävja piratverksamheten. Detta är delvis riktigt, men resolutionens innebörd återges felaktigt. Skribenterna menar helt korrekt att bedömandet av situationen utanför Somalias kust anses vara ett hot mot internationell fred och säkerhet, och att detta ger mandat till åtgärder enligt kapitel VII i FN-stadgan. Så långt är jag böjd att hålla med. Men i följande citat kommer feltolkningen av resolution 1838:

I resolutionen ges medlemsstaterna rätt att ”vidta nödvändiga åtgärder, i enlighet med internationell rätt” för att bekämpa sjöröveriet.

Artikeln citerar paragraf 3 i resolutionen, men i verkligheten ges där inte fullt så oinskränkt rätt till ”nödvändiga åtgärder”. DN har nämligen utelämnat de för handlingsmöjligheterna viktigaste formuleringarna. I sin fullo lyder denna paragraf att de fartyg och stridsflygplan som opererar i området har rätt att använda nödvändiga åtgärder, i enlighet med internationell rätt, ”on the high seas and airspace  off the coast of Somalia”. I territoriella frågor, som detta ju är, anges gärna just territoriella begränsningar, och i fallet med resolution 1838 är dessa just formuleringen ”on the high seas”. Detta innebär nämligen internationellt vatten. (’High seas’ definieras som allt hav utanför någon stats jurisdiktion) Därav följer att de nödvändiga åtgärderna, enligt den (bristfälligt) citerade paragrafen, bara är applicerbara utanför Somalias territorialvatten. Det intressanta med detta är att denna rätt redan finns: på the high seas har alla rätt att ingripa mot och arrestera pirater. Denna formulering i resolutionen kan alltså kanske mest ses som en uppmaning till handling.

Ett rimligare inslag i ledarsticket borde ha fokuserat på paragraf 4, eller snarare vad den hänvisar till. Denna upprepar nämligen möjligheten att använda tillåtna åtgärder enligt villkoren i den tidigare resolutionen 1816 (2 juni 2008). Där ges uttryckligen rätt till villiga aktörer att agera på Somalias territorialvatten i kampen mot piraterna. Detta är viktigt, då detta område – som de facto är somaliskt territorium där somalisk jurisdiktion följaktligen gäller – annars blir en skyddszon för piraterna där de går fria. (Ironiskt är förstås att Somalias ”provisoriska” regering TFG inte har någon effektiv jurisdiktion över området, men det är en annan mycket större fråga) Då har vi kommit till pudelns kärna, gällande dessa resolutioner. 1838 tillåter alltså detta agerande enligt villkoren i 1816. Så långt har DN rent innehållsmässigt rätt, även om de inte gör något ypperligt jobb att redovisa stödet för detta resonemang. Men, och detta är det viktiga för situationen just nu: resolution 1816 är tidsbegränsad. Den ger utrymme för aktion på somaliskt territorialvatten i sex månader från dess författande, varefter den ska utvärderas och eventuellt förlängas. Denna period går ut den 2 december. Detta omnämns också i resolution 1838, med intentionsförklaring och förhoppningar om att sagda utvärdering ska leda till förnyat och förlängt mandat för de tillåtna åtgärderna, och DN borde kanske, om de vill diskutera frågan i termer av FN-given legitimitet, således snarare skriva om detta; att det är nödvändigt att den tidigare resolutionen förlängs för att effektivare kunna stävja piraternas verksamhet.

Egentligen handlar denna fråga om något helt annat – något jag hittills bara berört i en liten parentes (och som omvänt ges stort utrymme hos DN). Piraternas verksamhet är möjlig på grund av Somalia inte har en regering annat än på pappret. TFG har ingen effektiv kontroll över statens territorium. Detta gör att även resolution 1816 i längden är ohållbar, oavsett om den förlängs om och om igen, eftersom dess mandat för aktioner på Somalias territorialvatten upphör vid hamnarna och fastlandet. Fortfarande har alltså piraterna en frizon där de åtnjuter allt det goda deras kriminella verksamhet anskaffar dem – så länge de ser till att inte gripas ute på vattnet. Kan de bara rymma in till land är de home free. Det enda som kan sätta stopp för denna frizon är  väl egentligen två saker.  Antingen en ny resolution som ger mandat för en landoperation, och således kommer förbi de territoriella begränsningar som hittills rått. Eller, en stark och fungerande somalisk stat med rättsväsende, ordningsmakt och våldsmonopol. Det förstnämnda är inte troligt, och skulle dessutom förmodligen ha sedvanligt svårt att samla stater med politisk vilja att upplåta soldater till uppdraget. Det sistnämnda är det långsiktiga hoppet, kraftigt tyngt av det dystopiska arvet i detta land som inte haft en fungerande stat sedan tidigt 1990-tal. Allt kokar alltså ner till att FN:s och det internationella samfundets aktioner för att stävja piratverksamheten, vilka befogenheter de än ges, förmodligen inte kan hoppas på annat än att vara avskräckande i tillräckligt hög grad för att brotten ska minska i styrka och omfattning. Piraterna är där för att stanna, så länge de har sin frizon kvar.

Några små korn av sanning

Touché. Verkligen.

- – -

In other news:

Det är jobbigt med naturkatastrofer.